inre skrik

Vissa dagar sluter sig mörkret. Jag skakar i vanmakt och tankarna yr. Rösterna i huvudet blir allt högre och högre. Jag slår mig själv i vanmakt för att få dem att tystna, men inget hjälper. Demonerna rider mig som en mara.

Slagen mot huvudet och dunken mot väggen hotar att ge mig bulor och huvudvärk. Men det gör inget bara rösterna tystnar. Paniken måste bort. Jag vill inte ta den slutgiltiga vägen...


...

Man skulle kunna tro att jag är vem som helst, men det finns saker på insidan som ingen kan se. Det finns känslor och trankar som är dolda för omvärlden. Det finns handlingar som mår bästa av att döljas och funderingar som ej bör se dagens ljus. Inte för min skull, jag lever ju i det varje dag, men för mina vänner som aldrig skulle förstå. Som är blinda för allt som inte syns med blotta ögat.

Ingen är egentligen av sten. Skrapar man på det översta laget så blottas hemligheter, skrapar man djupare finner man mer.


Frågan är om du lyckas gräva fram din väns sanna jag, kan du då ta ansvaret att hjälpa henne?


Början på vägen ner

Allt började för flera år sedan då jag en dag vaknade upp och insåg att jag höll på att kvävas av det liv jag levde. Smärtorna i min mage var fruktansvärda, tankarna slutade aldrig snurra och ångesten skakade min kropp och själ. Då trodde jag att galenskapen skulle sluka mig helt eller få tyst på allt genom att släcka mitt liv.

Så jag längtade till mörkret.

Till att allt skulle ta slut.

Få rösterna att tystna och sudda ut allt som en gång varit jag.

Det fanns ju trots allt ingen mening med mitt liv, ingen mening med min existens.

Jag hade redan förstått det faktum att jag inte var mer än en parasit. Speciellt i hans ögon.

Den sista tiden såg jag bara ren avsky i hans blick. Hur mycket jag än sökte så fanns det ingen värme kvar till mig.


Mörkret slöt sig allt tätare kring mig

Till slut blev det tyst...


RSS 2.0