Början på vägen ner
Allt började för flera år sedan då jag en dag vaknade upp och insåg att jag höll på att kvävas av det liv jag levde. Smärtorna i min mage var fruktansvärda, tankarna slutade aldrig snurra och ångesten skakade min kropp och själ. Då trodde jag att galenskapen skulle sluka mig helt eller få tyst på allt genom att släcka mitt liv.
Så jag längtade till mörkret.
Till att allt skulle ta slut.
Få rösterna att tystna och sudda ut allt som en gång varit jag.
Det fanns ju trots allt ingen mening med mitt liv, ingen mening med min existens.
Jag hade redan förstått det faktum att jag inte var mer än en parasit. Speciellt i hans ögon.
Den sista tiden såg jag bara ren avsky i hans blick. Hur mycket jag än sökte så fanns det ingen värme kvar till mig.
Mörkret slöt sig allt tätare kring mig
Till slut blev det tyst...
